Kjent og kjær vott for oss som er oppvokst i Finnmark

Lovikkavanten, øverst til venstre, i Alta museums utstilling «Varme hender». Foto: Lill Vivian Hansen.

 

«Lovikkavanten» er blant vottene i Alta Museums utstilling «Varme hender» – og votten har tråder til Finnmark.

Av Lill Vivian Hansen
lill@ruijan-kaiku.no

Alta Museum har i samarbeid med Alta Husflidslag satt sammen en utstilling med hjemmestrikkede votter. Blant alle vottene finner vi også et par eksemplarer av Lovikka-vanten.
– Votter er et plagg de aller fleste har et forhold til. Jeg husker Lovikka-vottene fra jeg var liten, de var gode og varme votter, sier Heidi Johansen.
Johansen er arkeolog og har de senere årene vært ansvarlig for ulike formidlings- og informasjonsprosjekter ved Alta museum.

 

 

Lovikkavanten
Lovikkavanten har sin opprinnelse i nettopp Lovikka. Her bodde kvinnen bak den populære votten, Erika «Rikka»Aittamaa, født Maria Erika Olofsdotter Kruukka 1866 i Junosuando. Familien var fattig og Erika strikket votter for å spe på husholdningen.
Hun var også den første kvinnelige gründeren i Pajala kommune.

Tilfeldigheter
I et intervju i tidsskriftet «Tornedalen» årgang 1936, fortalte Erika om den første Lovikka-vanten:

«– Att jag började sticka de s.k lovikkavantarna berodde på en ren tillfåallighet, säger Erika. Vi hade det fattigt i stugan, när barnaskaran växte, och då för tiden var förtjänsterna dårliga. Jag brukade sticka vanliga vanter åt de rikare i byn. Engång ville nogon ha riktigt tjocka slitstarka vantar. Jag spann då riktigt tjokt garn och stickade två par så tjocka vantar att de enligt min mening borde stoppa i flera vintrar. Glad i hågen skyndade jag mig til mina alsters blivande ägare. Denne var dock mindre tacksam. Han sade att jag t.o.m. hade förstört ullen. Detta hände för 44 år sedan. Jag gjorde nya försök, tvättade dem flerfaldiga gånger och kardade dem omsorgsfullt. Det blev av forbönderna, som körde lass från Haparanda, varo förtjusta i dem. Snart kom det vant beställingar från olika byar i Tornedalen samt från lapparna. Jag hade börjat pryda dem med flerfärgade garner, varför lapparna gillade dem skarpt. Sedan dess har jag stickat vanter så gott som året om. Det var Gud som gav mig fingervisning och hjälpte mit, så vi kunnat uppfostra barnen, utan att anlita hjälp från andra. Nu är jag 70 år gammal och skall fortsätta arbeta så länge jag orkar.»

Registrert varemerke
Aittamaa fortsatte å strikke votter og på 1930-tallet fikk hun hjelp til å søke patent på Lovikkavanten. Patentet ble innvilget og kostet 30 kroner, noe hun ikke hadde penger til og dermed aldri løst ut. I 1962 registrerte husmødrene i Lovikka som «äkta lovikka-vante», et varemerke kun «Lovikka Husmodersförening» har rett til å bruke.
Erika «Rikka» Aittamaa gikk bort i 1952, 86 år gammel.

Verdens største Lovikka-vante
Verdens største Lovikka-vante er utstilt i Lovikka til minne om Erika Aittamaa og hennes unike votter.
14 kvinner står bak gigantvotten, disse er Karin Lind, Anita Molin, Gudrun Roth, Carola Thöyrä, Karin Emmoth, Astrid Hjärtström, Britt-Marie Hannu, Margit Nilimaa, Sonja Thyni, Irja Lantto, Berith Karinen Roth, Katarina Henriksson, Birgitta Siikavaara og Berta Hannu.
Votten er 3,5 meter lang og 1,5 meter bred (3 meter i omkrets). Tommelen er 1 meter høy og 1,4 meter i omkrets.
Det gikk rundt 20 kg strikkegarn og 2,5 kg broderigarn til gigantvotten som er strikket på pinner nummer 7. Votten ble påbegynt 15. februar og ferdigstilt 26. mai i 2000. 367 000 masker og 900 omganger måtte til på hoveddelen av votten i tillegg til 170 masker og 200 omganger til tommelen. Votten fikk plass i Guinness rekordbok i juni 2000.

 

Tråder til Finnmark
En av de tolv damene som strikket den enorme vanten som står i sentrum av Lovikka, heter Nilima.
– Familienavnet Nilima kommer opprinnelig fra Lovikka og så har folk har trekt nordover, forklarer Evy Nilima Hansen, og legger til at Lovikka er en nydelig plass.
– Nilima er forøvrig et veldig vanlig navn både i Nord-Finland og Nord-Sverige i dag, sier hun.
Nilima Hansen mener at lidenskapen for strikking må ligge i genene – hun strikker hele året.
– Ja, jeg strikker veldig mye. Så deltar jeg på ulike marked med strikkeproduktene mine. Det har jeg gjort helt siden 2006. Jeg selger også en del strikkeprodukter til turister, forteller hun.
Hun har derimot ikke strikket Lovikkavanten.
– Jeg har ikke lyst å kopiere noe som blir nesten det samme, sier hun.
– Dessuten er det norske garnet bedre å strikke med enn svenske og finske garn, røper Evy.

 

• Votteutstillingen på Alta museum åpnet 7. februar og kan sees fram til 3. juni 2018.